Vart tar tiden vägen?
Idag gjorde Vera ytterligare ett framsteg som fick mig att börja fundera på om hon inte trots allt är ett barn sänt från högre makter..
Hon stod själv... jajemen! Hon stod helt själv utan stöd i typ 6 sekunder.. Älskade unge, hur kan du allt? För bara 7 månader sen kunde du ingenting förutom att få våra hjärtan att båda slå snabbare och ibland, vad det kändes som, inte slå alls.. Och nu har du lärt dig så mycket att jag inte för allt i världen kan förstå hur det gått till..

Sedan Vera kom så har mitt hjärta vuxit sig större och det är verkligen som dom säger; man ser världen med andra ögon och får helt andra värderingar..
Jag har alltid varit blödig, men nu.. alltså, jag skäms att säga det.. men jag fäller tårar till allt från Oprah till Vänner..

Nåt som alltid ger mig vätskebrist är denna underbara låt som spelades på Veras dop, jag skulle kunna skrivit texten själv..
Me löööve!

Så kom du då till oss du älskade barn,
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.
 
Du ler så du strålar, din själ lyser klar,
Du fångar all ömhet omkring,
små fötter och fingrar, din hud och din doft
så underbart skapat allting.

Ditt liv skall vi följa och finnas för dig
och dela din glädje och sorg.
När skuggorna hotar ditt solsken,
så är vi din tryggade borg.
Älskade barn

Idag vill vi visa för vänner och släkt,
den gåva vi fått att bevara;
Ett barn att få älska och skydda från ont,
en lycka för stor att förklara