Jag har haft körkort i 5 år, haft 2 olika bilar och 17 000 olika problem med dom.. dom har kostat mig väldigt många kronor och ännu fler psykbryt..
Nu är det dax igen, men den här gången är det inte min bil..

Vi åker upp till norrland på onsdag för att fira min farmor som sitter ensam däruppe, i ett stort hus, och fyller det ärade talet 80.
Mamma och pappa åker tidigt på morgonen och jag, Vera, min bror och hans dotter Alva åker på eftermiddagen efter att Jonas jobbat färdigt..
MEN, nu har deras ena bil gått sönder, igen, och då hans tjej behöver en bil för att ta sig till jobbet, så står vi utan..

Trycker man in 2 små barn och två vuxna i min polo och leker Bambi på hal is 45 mil?
Nej.

Det här hade varit den ultimata ursäkten om man inte riktigt kände för det egentligen.. Men vi har alla sett fram emot den här familjära minisemestern och längtat efter det.
Farmor har sett fram emot det ännu mer och kommer troligtvis leva på det länge eftersom hon träffar mig och Jonas väldigt, väldigt sällan.. och oss båda har hon inte sett i samma synvinkel på kanske 4 år..
Inte för att vara sån, men klockan tickar ju faktiskt...

Så kommer vi inte på någon briljant lösning på att ta oss dit på ett bekvämt och varmt sätt, så får det nog bli pulka, eller varför inte stjärtlapp? Och sen bara hoppas på fler nedförsbackar än uppförsbackar...

Oh Lord, have mercy on my soul.