Pratade med en "fröken" på öppna förskolan igår om min ångest att börja jobba igen.
Inte just det att gå tillbaka till själva jobbet, utan att lämna det liv jag har börjat leva och att inte få vara med Vera på dagarna.. Det känns FRUKTANSVÄRT! Jag har verkligen ångest..
Hon berättde att när hon började jobba efter första barnet så hade hon sån ångest att hon fick utslag och klåda över hela kroppen, vilket höll i sig 3-4 veckor in på jobbet..
Fy....viiiill inte.. 6 veckor kvar.. kill me, kill me now!

Vi pratade även om vilka kommentarer man kan få när man har småbarn, det finns ju vissa klassiker som i princip alla kläcker ut sig..
När Vera började krypa fick vi höra att hon minsan skulle resa sig och gå snart, och "DÅ blir det inte roligt".
Och nu när hon går så får vi höra att "snart så springer hon ifrån er".. jaha??
Och favoriten; "snart är hon tonåring och då kommer ni ångra er".
Ja för när vi skaffade barn så förväntade vi oss ju att hon alltid skulle vara pytteliten och ligga och jollra på golvet.. Tror inte alla som skaffar barn det??
Nej nån som börjar krypa och gå har vi inte beställt! Och att fylla 13 och börja hänga efter killar, det skulle aldrig vårat barn göra..
Nej, att skaffa barn är inget nödvändigt ont, det gör man för att med förtjusning följa alla steg i den lillas utveckling!

Tack för mig, hej!