Var hemma hos en kompis i helgen och drack, håll i er nu, drinkar! Inte bara öl och lådvin utan drinkar! Home made.. riktigt nice.. Vi var fyra tjejer och hade några intressanta och givande samtal..
En grej vi kom in på var det här med vänner vs partners..
I båda fallen är det ju relationer som man i de flesta fall "desperat" vill hålla fast vid..i alla fall borde.. 
Varför är man då mer angelägen att se till att relationen till ens partner funkar?? Varför är det lättare att låta en vänskapsrelation dala? Är det för att en partner har man bara en av, medans man har fler vänner? Är det "lite svinn får man räkna med"som gäller, eller hur är det egentligen?? Hmm.. ingen aning.. tycker det är jävligt synd iaf..
Borde inte båda relationerna vara mer eller mindre lika mkt värda? Fast på olika sätt förstås..
Kan ju bara tala för mig själv men jag är iaf dålig på att ifrågasätta vänner, man låter det liksom bara vara.. fast man vet att vänskapen tar mer och mer skada.. jag stör mig på saker, undrar över saker.. men ändå så lyfter jag inte på luren för att reda ut det.. dumt dumt dumt..
Är det bara att inse att dom relationerna helt enkelt inte är värd att kämpa för eller? Eller borde man svälja sin stolthet och bli en bättre vän? DET SKA JAG GÖRA!!!

Godnatt

Vaknade imorse (för mig tidigt, tidigt..) av ett bökande och stökande från spjälsängen, inte det där gulliga jollrandet som man hört talas om, nej utan av ett bökande och stökande..
Springer ut i köket för att fixa iordning lite mat innan hon börjar skrika.. vill inte att sambon ska behöva vakna som är så duktig och arbetar så vi har mat på bordet.. (och så vill jag visa att det GÅR att ge henne det tidiga morgonmålet UTAN att engagera HELA familjen, men de ytterst få gånger jag bett honom göra det på helgen så jag fått sova lite längre, har han inte visat några som helst tecken på lära... :-D)
Trots mina två 10 kg säckar med grus i ögonen lyckas jag få i henne maten, rapar (inte jag alltså) och kurar ihop tätt intill den späda lilla kroppen och somnar om..
Efter 5 minuter börjar det.. panik... lägger försiktigt min hand över Veras ena öra medans madrassen dämpar ljudet för det andra.. Efter ca 15 sekunder (15 sekunder är lååång tid) slutar det äntligen och jag pustar ut, ler och kryper ihop igen.. Hann jag somna?? Tror inte det.. det är igång igen..fort upp med handen över örat.. Ytterligare 15 sekunder (ca).. HUR svårt kan det vara att lära sig att snooze knappen är LÄNGST UPP TILL HÖGER!!! Och VARFÖR måste man ha ett SAFARI ALARM????!! Fåglarna är ok.. men när dom där jävla elefanterna drar igång (typ 10 sekunder in i alarmet) då får jag hjärtklappning varje gång.. Dels av vrede för att han (min älskade sambo) inte kan lära sig att snooze knappen är längst upp till höger, utan han måste kisa mot luren lääänge innan han förmår sig trycka ner knappen.. och dels för att jag faktiskt blir lite rädd.. Har ni hört en elefent bräka(?) nångång?? Hua...
Same procedure every day...

Finns det något bättre än glada nyvakna bebisar?? Hmm.. tror inte det..

Regnar idag.. skööönt.. för då FÅR man vara inne och bara mysa. Och vädret ska bli bättre i veckan så då gör det ingenting att det regnar..


Dagens hit: Regnet
Dagens shit: Blekfeta lår